Zoonen.com

Djuren / Sällskapsfåglar /

Klicka för att tipsa någon om denna sida. Klicka för att skriva ut denna sida.

 FINKAR:  Hem | Forum | Artiklar | Bilder | Filmer | Annonser | Bloggar | Länkar


Fjärilsfink | Gouldsamadin | Zebrafink




Kanariefågeln

Den oöverträffade sångmaskinen

Finkar, Fakta & Information,
Av: Hasse, fre feb 1, 2002, 08:23
Visad: 48384 ggr, Länkar: 13 st, Röster: 8, Betyg:

Kanariefåglar hör till familjen finkfåglar. Det vetenskapliga namnet är Serenius canaria canaria. Som namnet, både populärnamnet och det vetenskapliga, antyder kommer arten från Kanarieöarna. De finns också på Madeira och Azorerna. Som sångare har kanariefågeln - det är hanen som sjunger - få, om ens någon överman bland övriga burfåglar.

Vill man kosta på sig en s k rullsångare från Hartz har man fått en sångmaskin av unika mått. De sjunger länge, intensivt och mycket, mycket vackert, men inte så högt som vanliga kanarier, vilka också sjunger väldigt vackert.
Numer delas de här fåglarna in i tre huvudgrupper, eller raslinjer: sångkanarier, färgkanarier och figurkanarier. Inom varje linje finns dessutom en hel rad olika varianter. Våra burkanariers förfäder ute i naturen är den kanariska gulhämplingen. Den är huvudsakligen grön och gul med svartbruna vingar.
De former vi kan köpa är färgmutationer - alltså slumpmässigt uppkomna förändringar som uppträtt och uppträder inom uppfödningen. Vissa förändringar har man tagit vara på och renodlat. Det vanligaste tycks vara gula kanariefåglar, men ingalunda den enda färgen eller formen. Det finns röda, orange, bruna, grönaktiga med flera färger och det finns så kallade figurkanarier som kan ha "riktiga modefrisyrer". Och de olika varianterna kan förekomma blandade, för hur det än må vara, så handlar det givetvis om en och samma art. En figurkanarie kan alltså utan vidare para sig med exempelvis en färgkanarie och få fortplantningsduglig avkomma.

Sjunger ändå
Man brukar säga att en sångare (sjungande kanariehane) sjunger bäst om den hålls ensam. Om man nu absolut måste ha en sångare, så kanske det ligger något i det? Även om kanariefåglar går bra att hålla ensamma, trivs de bra i flock och därför bör nybörjaren satsa på ett par - hanen kommer ändå att sjunga.
När det gäller kanarier är det dock så att man bör ha hanen en tid - kanske ett år - ensam innan honan skaffas. Han bör först få installera sig och komma tillrätta innan honan inköps. Och hon bör skaffas så långt före parningstiden, dvs våren, att hon har minst vintern på sig att lära känna hanen, den nya buren och omgivningen. Det är svårt att se könsskillnad på kanarier, så om en hane inte sjunger är det säkrast att låta en fackman välja paret. zoo-handlaren kan hjälpa till med detta.
För ett kanariefågelpar behövs en bur som är minst 50 cm lång 35 cm bred och 40 cm hög. Har man tänkt sig att få fåglarna att häcka krävs en större bur. De pinnar buren levereras med bör bytas ut mot trädgrenar. De bör vara så tjocka att fågeln inte når runt med klorna. På så sätt tvingas de greppa tag i pinnen och då slits klorna på ett naturligt sätt. Kanarier går givetvis också bra att ha i voljär inom- eller utomhus och tillsammans med andra lämpliga arter.

Dragfritt
Ska man ha dem ute, i bur eller voljär, måste det vara sommarvärme och dragfritt. De måste också ha tillgång till ett skuggigt område, för att kunna komma undan brännande het sol.
Kanariefåglar kräver lika noggrann daglig skötsel som andra sällskapsdjur. Det innebär att de ska ha foder och färskt vatten i rena skålar varje dag. Håll noga koll på buren, så den alltid är ren. En gång i veckan bör buren grundligt göras ren, det gäller även sittpinnarna. Bottnen täcks med ny sand.
Liksom de flesta andra burfåglar är kanarierna fröätare. De tycker om negerfrö, hirs, rybs, skalad havre, hampfrö med mera. zoo-handlarna har bra blandningar av dessa frösorter. De tycker även om grodda frön. Det kan ges då och då. Man dränker helt enkelt in frön i vatten några timmar, låter det sedan rinna av ordentligt och sedan får det gro utplacerat på till exempel ett hushållspapper.

Grodda frön
Just när grodden tittar fram genom fröskalet är det färdigt att servera.
Även frukt och grönsaker uppskattas då och då. Man kan prova med sallad, maskrosblad, en äppelbit etc och se vad de tycker om. Färska grönsaker och frukter, ska man dock inte ge för ofta, eftersom det kan vålla diarré, som är farligt.
När fåglarna ruggar eller har ungar är det bra att ge dem uppmatningsfoder, som är extra vitamin- och näringsrikt.
De här trevliga små fåglarna måste naturligtvis ges möjlighet att ordentligt kunna sträcka på vingarna. Helt nyanskaffade fåglar bör man inte släppa ut i rummet, men när de efter ca två veckor vant sig vid rummet och de människor som brukar röra sig där är det dags för den första flygturen.

Fast punkt
Sedan bör de få flyga en stund - helst varje dag. Om de aldrig får mat någon annanstans än i buren lär de sig snart att just buren är deras fasta punkt i tillvaron. De återvänder alltså dit när de fått tillräckligt med motion. Kanariefåglar tycker, som andra burfåglar, mycket om att bada, varför buren bör kompletteras med lämpligt badkar.
Som antyddes tidigare behövs en större bur om man vill få kanarier att häcka. Man brukar rekommendera storleken 100 x 40 x 60 cm. Då måste också ett lämpligt rede köpas.
Det märks att något är på gång då hanen på våren börjar sjunga intensivt och uppvakta honan genom att mata henne. Om allt fungerar lägger hon sedan ägg, upp till sex stycken. För att de ska bli jämnt ruvade bör de 2 - 3 första äggen tas bort och ersättas med konstgjorda. De riktiga äggen läggs sedan i en ask med mjukt material tills alla (max sex) är lagda. Då läggs äggen tillbaks. Genom detta förfarande kläcks äggen ungefär samtidigt och alla ungarna har goda möjligheter att klara sig.

Egen bur
Det tar 14 dagar innan äggen kläcks. Efter ungefär 18 dagar lämnar ungarna boet. Och när de kan klara sig själva bör de sättas i en egen bur.
För många av våra burfåglar gäller att de är beroende av sällskap, eftersom de som vilda är flocklevande och därmed måste ha sällskap av artgelikar för att fungera på rätt sätt. Och man kan påstå att alla fåglar måste få den stimulans ett visst mått av sällskap ger. Men det finns förstås arter som nöjer sig med ganska stor ensamhet, även om de inte är några enstöringar. Kanariefågeln är en sådan. Visserligen lever dess vilda stamform, gulhämpligen, periodvis i stora flockar. Men det har ingen större social betydelse, utan fungerar mer som ett skydd i likhet med många fiskars bildande av stim.
Ger man sin fågel lite stimulans, till exempel genom att med jämna mellanrum prata med den och kanske ge den någon lämplig leksak, är det inte fråga om djurplågeri att hålla en kanariefågel ensam. Men det ska inte förnekas att det är både bättre och roligare att hålla ett par. Däremot är det inte särskilt lämpligt att hålla en större flock, vilket går fint med till exempel undulaten. Kanariefåglarna är starkt revirhävdande och i en stor bur, eller en voljär, räcker inte platsen till då det vankas häckning. Slagsmål med svåra skador och ibland dödsfall kan bli följden. Det krävs alltså en mycket stor voljär för att hålla en flock kanariefåglar.

Handtam
Det här beror förstås på att kanariefågeln, trots att det är mycket länge sedan den levde vilt som gulhämpling, har kvar de vilda släktingarnas alla beteenden. De flesta av dessa beteenden får kanariefågeln aldrig utlopp för i en ordnad tillvaro som burfågel, men likväl finns de där och när situationen så kräver kommer de fram.
Många som skaffar sig en burfågel vill att den ska bli handtam, dvs att den utan rädsla sätter sig på ett finger eller på handen. Är det enda syftet att skaffa en fågel, så kan inte en kanariefågel rekommenderas. Bättre är då att skaffa en undulat eller en nymfparakit. Icke desto mindre förekommer att också kanareifåglar blir handtama. Oftast handlar det då om djur som av någon anledning har handmatats från mycket låg ålder. Fågeln upplever då inte handen som något farligt, utan som en artfrände. Det kan förekomma att en sådan fågel försöker mata handen och rentav para sig med den.

Dödsskräck
Betydligt vanligare är att burfåglar har en skräck för människohänder. Det är inte så konstigt eftersom de allra flesta av dem har mycket otrevliga erfarenheter av händer. De har antagligen blivit fångade av en människohand i butiken när de såldes. Och rent instinktivt är detta att bli omsluten av något, till exempel en rovfågelsfot, en kattkäft och liknande, liktydigt med dödsskräck. Inte underligt då att en liten fågel med sådana erfarenheter av händer ständigt är rädd för dem.
Däremot kan man nästan alltid nå en mycket nära kontakt med en ensamhållen kanariefågel utan att behöva använda händerna. Eftersom människan är så stor förmår inte fågeln uppfatta den som en "enhet". Istället brukar den orientera sig mot ögonen och ansiktet. Ögonen kan den uppfatta och tycka sig kunna kommunicera med. Därför kan axeln bli en lämplig utgångspunkt för närmare umgänge.
Den befinner sig på rätt avstånd från ögonen och hälsosamt långt borta från händerna. Där är det också lätt att landa och det är lätt att hålla uppsikt över skeenden runt omkring. Det är ett tillstånd som kanariefågeln instinktivt känner igen. Kanariefågeln i buren eller gulhämplingen i naturen umgås gärna med sin partner sittande bredvid den på en pinne eller en gren. Avståndet till människans ögon och ansikte blir detsamma när fågeln sitter på axeln.

Fågeln villkor
Viktigast att tänka på om man vill få sin fågel tam är att alltid låta det ske på fågelns villkor. Den måste själv få avgöra när det är dags att komma! Genom att studera kanariefågeln kan man se om den är upplagd för närmare umgänge. Dess grundläggande kroppsspråk är som andra fåglars. Sitter den nedsjunken med uppburrad fjäderdräkt och andas snabbt och tungt är fågeln sjuk och kan behöva behandling. Då ska den absolut inte störas med pock om umgänge.
Sitter den med fjädrarna tätt tryckta med kroppen och en avlång, lite stressad kroppsform är fågeln rädd och ska givetvis få vara ifred. Det beteendet betyder att fågeln sitter på helspänn och är beredd att snabbt flyga sig väg. I naturen går det ju bra för en fågel att flyga bort från det otäcka och sätta sig i säkerhet. I en bur reagerar den på samma sätt. Men där kan den inte komma iväg och utsätts den då för mer stress grips den av ångest. Det ska den givetvis slippa! Det är upp till husse och matte att rätt tolka signalerna.
När fågeln ser allmänt avslappnad ut, sitter på ett normalt sätt och visar intresse för omgivningen, då är den mottaglig för umgänge. Då befinner den sig i rätt sinnestillstånd för att bli tam.



Röd skönhet. Den här fågeln, som flankeras av två gula kanariefåglar, har en ovanlig röd färg. Den röda färgen brukar inte vara så här stark. Men ibland blir den ändå det.


Bild: Hans Norling
Sångare. Det är väl så här de flesta tänker sig att en kanariefågel ska se ut. En gul fågel, helt enkelt. Men som synes av ett par av individerna på bilden, kan de också vara oranga. Andra färger förekommer också. Men en sak har de gemensamt, och det är de vackra sången.





Användarnamn

Lösenord


Bli medlem nu!Inte medlem än?
Klicka här för att bli det! Det är gratis att Zoona!

 
 

Externa länkar

 
 

Sök på Zoonen

 
 
Medlemmar    Artiklar

 
 

Tipsa en vän!

 
 


Ditt namn:

Din e-postadress:

Din väns e-postadress:


 
 

Inloggade just nu

 
 
 


0 medlemmar som markerat sin position på medlemskartan.

 


© 2014 Zoonen, Om Cookies
Annonser