Zoonen.com

Djuren / Smådjur /

Klicka för att tipsa någon om denna sida. Klicka för att skriva ut denna sida.

 KANINER:  Hem | Forum | Artiklar | Bilder | Filmer | Annonser | Bloggar | Länkar


Blandraser | Kaninburar, Hagar | Dvärgraser | Jätteraser | Kaninsport | Medelstora raser | Små raser | Stora raser | Kaninuppfödning, avel, parning, dräktighet | Raser med avvikande hårstruktur


Kaninhoppning en växande sport

Kaniner, Tillbehör,
Av: Hasse, mån mar 11, 2002, 13:35
Visad: 24453 ggr, Länkar: 80 st, Röster: 7, Betyg:

Alltfler i kaninklubbarna ägnar sig åt kaninhoppning och det bildas särskilda kaninhoppningsklubar. Det är en sport som växer lavinartat över hela vårt land och i många andra länder.
I korthet går den här tävlingsformen ut på att få kaninen klara en hinderbana med så få fel som möjligt och med så bra tid som möjligt. Banan påminner om en hästhoppningsbana, fast i miniatyr.

Men kaninhoppning är förstås inget som man kan börja med hux flux och tro att det ska gå bra. Självfallet måste man utbilda sin kanin för uppgiften och enligt utövarna ger det mycket möje och motion till djuren.
Det bästa sättet att lära sig kaninhoppning är förstås att gå med i en förening som har detta i sin verksamhet. Laholmsortens Kaninklubb är en sådan förening och vid deras utställningar brukar även tävlingar i kaninhoppning arrangeras. Även i Falkenberg finns en kaninklubb.
Men det finns förstås ganska gott om möjligheter och knep att ta till för den som i sin ensamhet vill prova det här.
Vad som är viktigt då, förstås, är att börja från början. Man kan inte sätta en sele på en kanin som aldrig tidigare haft en sådan och tro att den ska hoppa över hindren. Kaninhoppning bygger på trygghet. Alltså att kaninen känner sig till 100 procent trygg med sin förare och att ekipaget har kul tillsammans.
Därför är det viktigt att börja med att bygga upp den tryggheten. Kaninen måste till exempel i lugn och ro lära sig att bära sele, gå i den och arbeta i den, eftersom den under hoppningen kommer att föras i en sele.

Krav och behov
För att kaninen ska känna sig trygg måste den ha en husse/matte som har respekt för djurets alla krav och behov. Den bäste föraren blir då förstås den som studerat sina djur och vet att "läsa" kaninens kroppsspråk och andra signaler. En kanin som visar att den för tillfället vill vara ifred, ska naturligtvis lämnas i fred och inte tvingas ut på en hinderbana.
Alltså, lär känna kaninen och lär den gå i sele/koppel. För den lyhörde kaninägaren brukar det inte ta särskilt lång tid.
Själva hoppträningen börjar man på låga och enkla hinder. Små pappkartonger, exempelvis mjölkförpackningar, kan bli till utmärkta hinder. Den händige snickrar också till några hinder med hjälp av några brädlappar.
När man börjar träna själv är det viktigt att tänka på att ha minst två hinder. De behöver inte vara högre än tio centimeter. Vitsen med att aldrig köra med bara ett hinder under träning är att kaninen ska lära sig att hålla fart fram till nästa hinder. Tränar man bara med ett lär den sig att stanna efter hoppet och då blir det inte några vidare tider då kanien omsider ska ut på tävlingsbanan.

Förstärkning
Här liksom i annan dressyr av djur, inte minst hunddressyr, gäller det att med beröm ge positiva förstärkningar då kaninen gör rätt. Men med kaniner bör berömmet ges försiktigt, så att de inte blir rädda. Man kan klappa den och snacka vänligt med den. Det viktiga är att den känner att det är rätt det den gjort. Den får abslut inte bli rädd. Det kan sabotera träningen för lång tid.
En annan grundregel som gäller vid dressyr av djur, nämligen att träna i korta och lustfyllda pass, gäller också här. Träningen får aldrig bli tråkig eller kännas som ett tvång, varken för djur eller människa.
Vid sidan av själva hoppträningen är det förstås viktigt att kaninen får motion och träna sina muskler. Bra kondition och smidighet i musklerna är förstås en förutsättning för att det ska bli en bra hoppkanin.
För att inte kaninen ska bli skrämd i onödan och för att hoppningen framgent ska bli korrekt enligt reglerna, ska den inte ges mer hjälp vid själva hoppet än möjligen en liten klapp i baken.

Hinder och banor
Om träningen förlöper bra kan man snart köra med fler och högre hinder och längre banor. När det går fint att träna på en bana med max tio hinder av 25 cm höjd är det dags att tävla. Den lättaste klassen i rak banhoppning håller sig nämligen med åtta 25 cm höga hinder.
Det finns dock ingen anledning att stressa under träningen, för kaninen måste vara fyra månader gammal innan den får tävla.
Regler för hur kaninhoppning ska gå till finns förstås och kan skaffas genom kaninklubbarna. Regelsamlingen är mycket utförlig och finns naturligtvis till för att skapa rättvisande tävlingar över hela landet och för att hindra djurplågeri.
Enligt dessa regler får alla kaninraser, blandraser och tama vildkaniner vara med och tävla i kaninhoppning.
I elitklasserna delas certifikat ut till vinnarna och tre certifikat i samma gren ger en championtitel.

Banhoppning
Vid bedömningen är det en mängd "förseelser" som ger ett fel vardera: rivning, fel väg över hinder, lyft över ej rivet hinder, tjuvsstart, tidsfel m m.
Man tävlar i rak banhoppning och krokig banhoppning. De olika klasserna är lätt klass, medelksvår klass, svår klass och elitklass. Antalet hinder och deras höjd ökar ju högre klass ekipaget tävlar i.
Vidare tävlas det dessutom i längdhopp och höjdhopp. Man har också poänghoppning, figurhopning, duellhoppning (ett slags parallellslalom), slalomhoppning, terränghoppning, the eliminator och veteranhoppning.
Vanligen tävlar man i rak bana, krokig bana samt höjd- och längdhopp. I de grenarna arrangeras dessutom svenska mästerskap.
Kaninhopparna och deras klubbar organiseras i Sveriges Kaninhoppares Riksförbund som bildades 1994 och som har ungefär 800 medlemmar fördelade på ett 20-tal klubbar. Sex gånger per år ger förbundet ut tidningen Rikshoppet som alla medlemmar får. Medlem i förbundet blir man genom att gå med i en lokalklubb.

"Ordlista"
Inledningsvis berörde vi det här med kaninernas kropsspråk och övriga signaler. Här följer en kort "ordlista" över kaninens vanligaste ord.
Först kan konstateras att kaniner är tystlåtna djur. Visserligen har de en liten uppsättning ljud, men de spelar ingen viktig roll när kaniner meddelar sig med varandra. Istället är det luktsinnet som är viktigast.
Den som lätt vill bedöma en kanins hälsotillstånd kan lita till djurets kroppsspråk.
Om kaninen sitter med fällda öron i ett hörn och trycker, ger ett håglöst intryck och har tovig, ojämn päls står det inte rätt till. Om den dessutom städigt kliar sig, har ojämn och hastig anding så är djuret sjukt och bör få komma till veterinär.
Den friska kaninen har ett helt annat kroppsspråk. Det är vitalt och sunt, vare sig det handlar om aggressivitet eller något annat.
En kanin som rest sig på bakbenen spanar. Den ser sig nyfiket omkring.

Mår bra
En kanin som lägger sig ned och riktigt vältrar sig i bottenmaterialet, visar helt enkelt att den mår bra.
Om den ligger på sidan, med utsträckta ben och blundar, handlar det om en kanin som tar igen sig. Låt den vara, för då vill den sova.
När kaninen skuttar omkring i lägenheten och stryker hakan mot olika förmål, markerar den revir. Därunder på hakan har kaniner en körtel som avsöndrar ett sekret som doftar. Men doften kan bara kaninerna känna.
Om kaninen ligger ihopkurad och med fällda öron, vilar den och bör få vara ifred.
En lätt stöt med nosen förkunnar att kaninen söker kontakt och en hård, brysk stöt säger att den vill vara ifred.
Ligger kaninen som en ''boll'' i buren och tuggar bör den också få vara ifred, för då har den hittat något gott som den vill äta.
Slickar kaninen ägarens, eller för all del någon annans hand visar den tacksamhet och tillgivenhet.

Angrepp kan komma
En kanin som vill ha uppmärksamhet är upphetsad, ger ett nyfiket intryck, håller svansen upprätt och huvudet framsträckt. Har den samma ställning, men dessutom öronen lagda mot kroppen, betyder det att ett angrepp kan komma och då gäller det att se upp! Kaniner kan bitas riktigt otäckt om de blir skrämda och aggressiva, även om det är sällsynt.
Kaniner som blivit rädda, eller som hotar, eller som vill varna för en fara trummar ihärdigt med bakbenen. Den som hört detta trummande inser att det är en effektiv signal.
En kanin som trycker sig mot underlaget med fällda öron är skrämd. Den har intagit skyddsställning. Detta beteende följs ofta av flykt. Är man utomhus gäller det alltså att se upp, så kaninen inte försvinner. Tänk på det så koppelträning bedrivs.



Bild: Hans Norling
Snabbt. Så här kan en kaninhoppningsbana vara utformad. Här gäller det att ta hindren, det ena efter det andra, från varsitt håll och så snabbt som möjligt samt med så få fel som möjligt.


Hoppar fint. Det är inga större problem, om man är lite händig, att snickra till ändamålsenliga hinder själv. Svårare är det att träna sin kanin så den hoppar så här fint över hindret.


Tvekar inte. En van och vältränad hoppkanin behöver ingen hjälp för att hoppa. Den vet, utan tvekan, vad som färväntas av den.


Glada laxar. Ute på tävlingarna kan man få se det ena fantasifulla hindret efter det andra. Den här bilden togs på en tävling i Halmstad och passande nog bärs hindret upp av ett par hoppande laxar.


Vilar. För att bli en bra kaninhopparförare måste man kunna en hel del "kaninspråk". Och det lär man sig genom att ha kaniner, ägna sig åt dem och studera dem. De här kaninerna berättar till exempel att de har det bra och gärna vilar en stund till innan de vill träna hoppning.





Användarnamn

Lösenord


Bli medlem nu!Inte medlem än?
Klicka här för att bli det! Det är gratis att Zoona!

 
 

Externa länkar

 
 

Sök på Zoonen

 
 
Medlemmar    Artiklar

 
 

Tipsa en vän!

 
 


Ditt namn:

Din e-postadress:

Din väns e-postadress:


 
 

Inloggade just nu

 
 
 


-1 surfare som hittar till www.Zoonen.com.

 


© 2017 Zoonen, Om Cookies