De trevliga marsvinen
Perfekt sällskapsdjur för barn
Marsvin, Fakta & Information,
Av: Hasse, tis jan 29, 2002, 10:58
Visad: 40745 ggr, Länkar: 112 st, Röster: 15, Betyg: 
Marsvin känner de flesta som små, trevliga sällskapsdjur. De har funnits så länge hos människan att det ibland är svårt att tänka sig att de en gång varit vilda. Men det har de förstås och för den som tycker om dessa trevliga djur är det givetvis bra att känna till liteom marsvinens bakgrund. En bra vetskap om historien är ju en förutsättning för att framtiden ska bli bra...
Marsvinets vetenskapliga namn är Cavia porcellus. Efternamnet betyder "liten gris". Den vetenskapliga familj marsvinen tillhör benämns Cavioidea. Den rymmer en rad andra sydamerikanska gnagare, t ex kapybaran, agoutin och den nästan råddjurslika maran. Några av dessa marsvinens närmaste släktingar borta i Sydamerika känner vi väl från många fina naturfilmer i TV. Numer finns de också att beskåda i Köpenhamns zoo, som har åtminstone kapybara och mara. Kapybaran är f ö världens största gnagare.
Som en särskild underavdelning till det släktet finns Caviinae och där finner vi marsvinen. Den vanligaste marsvinsarten i Sydamerika är Cavia aparea. Men vilken form som är anfader till vårt tama marsvin råder det delade meningar om. Den vanligaste meningen är dock att det brungråa marsvinet från Peru, Cavia cutleri, är stamformen.
Ur denna stamform har alltså dagens mångfald av marsvinssorter utvecklats. Och det finns gott om dem! Här några exempel:
Korthåriga raser: Agouti som finns i färgerna guld, silver, lax och kanelbrun. Typen är mest lik den vilda stamformen. Sköldpaddsfärgade marsvin har mönster i svart, rött och vitt. Albino är helt vita marsvin med röda ögon. Men albinism kan vara mer eller mindre dominerande. Marsvin med färg i pälsen kan alltså ha röda ögon. Lurviga marsvin finns i alla de färger korthåriga marsvin förekommer. Långhåriga marsvin förekommer också i en rad färger. Långhåriga marsvin lämpar sig mer för utställningsverksamhet, än som sällskapsdjur åt barn. En rad andra varianter finns också. Den specialintresserade hänvisas till Svenska Marsvinsföreningen för att få en komplett förteckning över de varianter som finns. Det finns många olika marsvinsraser enligt Svenska Marsvinsföreningens Standard av 1995.
Klassiskt
Marsvinet är ett klassiskt sällskapsdjur. Men det har inte förlorat i populäritet trots att många andra små däggdjur under årens lopp kommit på zoo-marknaden.
Det är mycket ovanligt att marsvin bits. De är också mycket sällskapliga. Det är nödvändigt för ett marsvin att få mycket sällskap och det sällskapet ska vara minst ett annat marsvin.
Marsvinet är nämligen utpräglade hjorddjur med ett ganska avancerat socialt beteende.
Bilda familj
Ett marsvin är aldrig tråkigt - om det får mycket sällskap och god omvårdnad. De är duktiga på att bilda egna familjer och de är mycket goda föräldrar.
Det fantastiska med marsvinsungar är att de är helt färdiga vid födseln. De har päls och ögon. Och kan nästan omedelbart ge sig ut på promenad i buren/lådan. Den starka hjordinstinkten hos de här djuren gör dessutom att man ofta kan låta marsvinspappan gå kvar hos hona och ungar. Han brukar vara lika snäll mot ungarna som honan.
68 - 72 dygn
Den enda risken, och den får förstås inte undeskattas, med att låta hanen gå kvar hos familjen är att han, så snart tillfälle ges, gör honan gravid igen. Därför bör man flytta bort honom någon tid, för att inte slita ut honan. Det tar cirka 68 - 72 dygn från parningen räknat, innan honan är mogen att föda och vanligtvis får hon en till tre ungar, i undantagsfall fler.
Det tar alltså jämförelsevis lång tid innan ungarna föds (mer än dubbelt så lång tid som det tar för exempelvis kaniner), men i gengäld är alltså ungarna helt färdiga för livet.
Så gör marsvinet
Vägen till marsvinets hjärta går genom dess mage. Det har väl de flesta marsvinsägare blivit på det klara med?
De blir ofta veritabla experter på att tala om för husse och matte att en matbit av något slag skulle passa bra, nästan alltid... Men marsvin är bra på att tala om andra saker också. Och till skillnad från andra gnagare kan de göra det med ljud. Marsvinen har en hel uppsättning ljud som de använder i olika situationer. De kan t ex frambringa långa, låga kuttranden, grymtningar, kvittrande läten (det är nästan så man tror att en fågel kommit in i huset) och visslande pipanden. Det första används bl a när marsvinshanen friar.
Kontaktljud
Och det sista är ett kontaktljud. Men det kan också ''urarta'' till tiggeri. Våra marsvin har t ex lärt sig att ''höra'' när det vankas gurka. Med sin synnerligen goda hörsel hör de direkt när kylskåpsdörren öppnas och det ljudet associerar de med läckerheten gurka. De sätter genast igång med sin visselkonsert.
Numer har f ö också våra dvärgpapegojor lärt sig att marsvinens konsert i vissa fall kan betyda en äppelbit för dem, varför de alltid stämmer in i marsvinens ''sång''. Min dotter - som är förste marsvinsskötare - började en gång med att klappa gurkbitarna mot varandra. Det ljud som då uppstod tog marsvinen omedelbart till sig. Numer räcker det med att sakta klappa i händerna för att konserten ska komma igång och marsvinen förväntansfullt stå med frambenen mot lådans kant.
Följer varandra
Ett annat roligt och intressant beteende som marsvinsägaren kan dra nytta av är detta att marsvin alltid följer varandra. När en marsvinsfamilj är ute och spankulerar i högt gräs håller de ständigt kontakten med varandra med hjälp av sin ljudrepertoar. De går också nästan alltid omkring i gåsmarsch. Ett vuxet djur först, ungarna sedan och längst bak ännu ett eller annat vuxet djur.
Ensamhållna tama djur utser snabbt ''sin'' människa till flockmedlem och när detta fungerar bra går det alldeles utmärkt att ta med sig djuret på promenad. Det gäller bara att hålla marsvinets takt, så kommer det ''småsnackande'' efter. Men, som redan nämnts, marsvin ska ha sällskap av andra marsvin för att trivas bra!
Som alla förstår spelar hörseln och ljuden stor roll när marsvin umgås, liksom också kroppsspråket. Både synen och luktsinnet är också viktiga. Synen är minst lika god som människans, men synfältet är vidare. Även luktsinnet är bättre än människans och används bl a till att känna igen medlemmar i den egna hjorden.
Känselspröt
Dessutom har marsvinet något som människan saknar, men som bl a katter har. ''Morrhår''. De är väl fungerande känselspröt och hjälper djuret att känna sig fram i dunkla miljöer.
All denna ''utrustning'' kräver självfallet mycket underhåll i form av stimulans. För att marsvin ska må bra, måste de ha mycket att göra. Om de lever i en förhållandevis trång bur måste de få komma ut på golvet och springa av sig då och då. Om vädret tillåter (minst 18 grader varmt) kan de få komma ut på gräsmattan, helst i en ''utebur'' utan botten.
Till sist måste påpekas att marsvin naturligtvis inte är lämpliga för pälsdjursallergiker.
Fotnot: Följande råd har vi fått av en av Zoonens läsare som föder upp marsvin: ”Marsvin blir tidigt könsmogna, redan vid 3-4 veckors ålder kan honan bli dräktig och hanarna bli oftast fertila något senare (6-9 veckor), dock finns det undantag!
Alltså skiljer den seriöse uppfödaren ut småbröderna redan vid 4-6 veckors ålder, marsvinen är givetvis inte "färdiga" att bli mammor då!
En hona ska vara minst 5 månader gammal vid första parningen och helst ska hon ha fått sin första kull före ett års ålder för att inte komplicera förlossningen. Honan brunstar bara en dag med cirka 16-18 dagars mellanrum och bör alltså gå tillsammans med hanen ett tag för att man ska vara säker på att befruktning har kommit till stånd. Sedan går hon dräktig ca 68-72 dygn och föder i regel ca 2-5 ungar, som direkt knatar omkring och tittar på världen med nyfikna ögon.
Åtminstone på sommaren när man kan ge av allt naturen har att bjuda börjar ungarna oftast äta gräs och maskrosblad redan inom något dygn! De diar dock sin mamma eller fostermamma, den som finns närmast till hands, medan de går kvar hos henne.
Har mamman fått många ungar kan det vara idé att stödmata, för en marsvinshona har bara två juver!
Uppfödare har matat upp marsvinsungar som inte kunnat eller velat dia med en blandning av riddargrädde/vatten, 50/50, med tillsats av lite druvsocker.
Detta har givits med spruta/pipett under 1-2 veckor, sedan har de kunnat dricka från fat och då har man övergått till att ge majsvälling, vilket även mammorna brukar uppskatta!
En skål med majsvälling redan från det att ungarna är cirka en vecka gamla kan ställas in i buren och utöver pellets, hö och grönsaker, också havregryn. Smaskens för både ungar och mamman!”
Hans Norling
Hasse@zoonen.com
| 
Inte medlem än?
Länkar
till webbradio