Guppyfödsel - ett naturens under
Från Aqua Upsaliensis 1983 - redigerad
Guppy, Uppfödning & Avel,
Av: erikthur, sön jun 6, 2004, 08:21
Visad: 6810 ggr, Länkar: 6 st, Röster: 7, Betyg: 
Frida Tollerz beskriver i denna artikel sina mycket detaljerade iaktagelser vid en Guppyfödsel 1983.
För någon vecka sedan blev jag vittne till en sak jag bara måste dela med mej av, nämligen något så fascinerande som en guppyfödsel! En guppyfödsel, kan det vara något? Det händer väl i vars och ens akvarium var eller varannan dag, utan att man behöver göra något väsen av en så simpel grej. Men, nu var det alltså guppyn som stod i centrum av mitt intresse. Den kom att fängsla mig totalt under nära två timmars tid. Ointressant? NEJ!
Jag hade tagit ur en präktigt havande guppyhona och släppt henne i en födkasse som fick flyta i sällskapsakvariet. Egentligen fanns det ingen anledning att isolera henne då ynglen i alla fall var menade att bli mat åt scalarerna, men jag var nyfiken på hur många ungar hon kunde få. Denna morgon, en vecka efter det hon satts i födkassen - guppyhonor håller sig så länge som möjligt efter en flyttning – då hade hon äntligen kommit igång med födseln. Några yngel fanns redan i kassen då lyset tändes. Hon stod med nosen i vattenytan och såg illamående ut, tjock som en pösmunk och med lite utstående ögon. Värkarna kan man se då dessa gör att analfenan fälls ihop. Att födseln kommit igång kan också ses på den svulst som bildas vid könsöppningen som liknande ett kort äggläggningsrör. Länge trodde jag att detta var ett halvt utpressat yngel, men det visade sig vara fel.
Födseln var fängslande. Den tillgår inte alls så som jag alltid trott - att det gäller att vara alert om man ska lyckas se stunden med stort ”S” då ynglet föds. Det säger bara plopp - eller? Nej, studerar man honan noga kan man inte missa stunden ”S”. Den följer nämligen ett bestämt mönster:
1. Honan har ett antal ”värkar” efter de senast födda ynglen.
2. Analfenan spänns ut och viks tydligt åt sidan under buken och samtidigt fälls stjärtfenan ihop.
3. I det samma spänner honan med stor möda ryggen i en konkav båge och detta öppnar hela könsöppningen.
4. Ynglen mer trillar, än pressas ut, två till tre åt gången. De spritter upp i samma tiondels sekund som de lämnar honan efter att ha legat hoprullade som ägg inne i henne.
Ynglen är genomskinligt grå, 6-8 mm med någon mms stjärtfena. Då deras simblåsa inte är fylld och en större eller mindre gulesäck tynger ned dem orkar de inte hålla sig vid ytan av egen kraft. De sjunker till botten, hänger kvar vid en växt eller klänger till och med upp på moderns rygg. Att ha flytväxter, till exempel riccia eller flytormbunke, är absolut att rekommendera och dessutom är ett lågt vattenstånd (gärna endast 10 cm) till stor hjälp för de små.
Då de vilat ett tag på botten och gulesäcken förtärts måste de nämligen med stor möda ta sig upp till ytan för att fylla simblåsan. De som misslyckas med detta kommer aldrig att simma normalt utan ha något av en pennfiskslutning i vattnet. En annan sak om du använder födkasse så ta ur rastret! Detta ska vara till för att skydda ynglen från honan, men det har vissa nackdelar. Det ger honan för litet utrymme och hindrar ynglen att ta sig upp till ytan. Honan är i alla fall för medtagen för att tänka på sina små som mat i samband med födseln. Men man får väl vara alert nog att ta bort henne inom rimlig tid efteråt.
Väl vid ytan igen hänger sig ynglen ofta fast vid kanten då ytspänningen där gör att vattnet "klättrat" upp en bit. Där kan man se dem snappa i sig luft med sina mini-munnar för att därefter ha uppnått den eftersträvansvärda ”viktlösheten” i sitt rätta element Allt som allt fick min guppyhona 50 yngel vilket tog några timmar. Mitt under födseln kom de ut så tätt som med bara någon minuts mellanrum.
Ett fåtal ungar var dödfödda i olika utvecklingsstadier. De var skära till färgen och förintades snart av mögel. Ett siamesiskt tvillingpar föddes också. De satt ihop i bukarna. Scalarerna sög lyckligtvis ut dem genom födkassens springor då de inte lyckades simma därifrån som sina syskon då scalarerna närmade sig.
Jag måste säga att det här med att odla sina levandefödare i födkasse i själva sällskapsburken är listigt av många anledningar. Honan och ynglen behöver aldrig utsättas för den chock som totalt vattenbyte medför: man har allting under bästa uppsikt: man kan specialmata honan med mycket levande foder "i väntans tider" och ynglen kan ges den allra bästa start genom att man låter dem bokstavligt talat simma i foder som artemia, mikro och dylikt. Vattnet blir ju aldrig skämt då friskt vatten hela tiden cirkulerar genom kassens springor. Man kan dessutom lätt slamma födkassebottnen med en luftslang som hävert. Okej att utrymmet är begränsat, men vid en större kull kan man lätt suga ur ynglet med grov slang tillsammans med det vatten ynglet ska få växa upp i. Alltsammans töms sedan i ett speciellt yngelakvarium.
Då ynglen vuxit sig stora och starka, efter någon några veckor i sin kasse, släpps de bara ut i sällskapsakvariet. Kom ihåg att yngel aldrig ska lämna vattenytan, inte fångas med håv. Stjälp bara kassen upp och ned i vattnet. På det viset klarar sig merparten av ynglen samtidigt som man inte går miste om det betydelsefulla naturliga urvalet. Scalarerna får då något av det som de väntat på.
© Frida Tollerz och Erik Thurfjell 1983-2004
FRIDA TOLLERZ
| 
Inte medlem än?
Länkar
till webbradio