Späckhuggare [Orcinus orca]

Vilda djur, Fakta & Information,
Av: Kungsfågel, ons jul 14, 2004, 18:44
Visad: 41533 ggr, Länkar: 2 st, Röster: 3, Betyg:

Engelskt namn: Killer Whale

Domän: Eukaryota (organismer med cellkärna)

Rike: Djurriket [Animalia]

Stam: Ryggsträngsdjur [Chordata]

Understam: Ryggradsdjur [Vertebrata]

Klass: Däggdjur [Mammalia]

Ordning: Valar [Cetacea], som delas in i tandvalar [Odontoceti] och bardvalar [Mysticeti]

Underordning: Tandvalar [Odontoceti] som delas in i sju familjer, innehållande näbbvalar [Ziphiidae], kaskeloter [Physeteridae], vitvalar [Monodontidae], floddelfiner [Platanistidae], näbbdelfiner [Stenidae], "äkta" delfiner [Delphinidae] (späckhuggarna och grindvalarna är riktiga delfiner, men de kallas valar pga av deras massiva storlek jämfört med de andra delfinerna) och slutligen tumlare [Phocoenidae]

Familj: Delfiner, späckhuggare, grindvalar och tillhörande släktingar [Delphinidae]

Genus: Orcinus

Art: Orca

Vetenskapligt namn: Orcinus orca

Kroppslängd: Hane upp till 10 m, hona 7 m

Vikt: Hane upp till 9 ton, hona 6-7 ton

Livslängd: Honor upp till 80 år, hanar upp till 40 år

Könsmognad: Oftast vid 8-10 års ålder, hanar efter 16 års ålder

Dräktighetstid: 16-17 mån

Förekomst: I alla hav, men mest i arktiska och antarktiska farvatten

Idag känner man till 75 olika arter av valar i världen, alla med stora likheter, som skiljer dem från andra djur och gör det möjligt att samla dem i en helt egen grupp. Valarna förekommer i många olika storlekar, från den största blåvalen [Balaenoptera musculus] som blir 33 meter lång och kan väga över 180 ton, till den minsta, hectors delfin [Cephalorhynchus hectori] som blir endast 1,5 meter lång och väger bara 35-50 kg. Bardvalarna [Mysticeti], som delas in i tre släkten - fenvalar [Balaenopteridae], rätvalar [Balaenidae] och gråvalar [Eschrichtiidae], är i genomsnitt de största medlemmarna i ordningen Cetacea. Endast kaskeloten [Physeter catodon], en tandval, är lika stor som de flesta bardvalarna. Och lika stora som den MINSTA bardvalen, dvärgrätvalen [Caperea marginata], är den största delfinen, späckhuggaren [Orcinus orca] och näbbvalarna [Ziphiidae]. Hur som helst, denna artikel handlar om späckhuggaren, därför följer fakta om den här nedan.

UTSEENDE OCH FÖREKOMST

Det går inte att ta miste om en späckhuggare så fort man får syn på en. De har ett väldigt karaktäristiskt utseende. De har korta, runda huvuden och kompakta kroppar. Ryggen, sidorna, de avrundade bröstfenorna och stjärtfenans översida är svarta. Många har en grå fläck likt en sadel bakom ryggfenan. Undertill är de vita från haka till stjärt med en mycket iögonfallande vit fläck bakom varje öga och en vit fläck som breder ut sig på vardera sidan om kroppens bakdel. Hanens ryggfena kan bli upp till 2 meter lång (dessa hanar är könsmogna)! Honorna däremot har inte en lika lång ryggfena, inte heller unghanarna för den delen. Att skilja mellan en hane, hona och unge är ganska lätt. Hanar har en stor och rak ryggfena medan honor och ungar har en böjd ryggfena, som hajfenor. Ryggfenan består endast av bindväv utan stödjande skelett. Därför brukar hanarnas ryggfenor böja sig i mitten p g a den enorma vikten som själva ryggfenan utgör. Ta Rädda Willy (den späckhuggaren hette Keiko, men han avled 12 december 2003) t ex, hans ryggfena var ju böjd. Stjärtfenan hos Späckhuggare kan bli 3 meter bred och de ovala bröstfenorna kan bli ca 1 meter i längd och 2 meter i bredd. Späckhuggare, och inte heller andra valar för den delen, har ingen "värmande" päls eller hår. Varför? Jo för att då skulle pälsen/håret ha "bromsat" Späckhuggarnas färd i vattnet. I vatten krävs nämligen en strömlinjeformad kropp utan några onödiga utskott, för att kunna simma fort. Men vad har då Späckhuggare istället för päls som kan skydda dem mot kyla? De har ett s k späcklager strax under ytterhuden. Den är flera centimeter tjock och stänger all kyla ute. Späckhuggarna, och alla valar, har också ett s k slemlager på huden som minskar friktionen mellan vattnet och huden. Ni har väl hållt i en fisk någongång? Kände ni då hur slemmig den var och hur svårt det var att hålla tag i den? Så funkar det i vattnet också, slemmet minskar friktionen och tillåter fisken att simma fortfare. Späckhuggaren är den snabbaste medlemmen i Delfinfamiljen och kan simma uppemot 50 km/h, och hoppa 6 meter upp i luften.

FÖDA OCH JAKTTEKNIK

Ett så stort och aktivt djur förbränner stora mängder energi, som måste ersättas i motsvarande omfattning. En späckhuggare måste i genomsnitt äta 2,5-5 procent av sin kroppsvikt per dygn. De är en av de två valarter som jagar andra marina däggdjur, den andra är halvspäckhuggaren [Pseudorca crassidens]. Späckhuggare har setts jaga havsfåglar, hajar [Chondrichthyes], pingviner [Sphenisciformes], egentliga sälar [Phocidae], sjölejon/pälssälar [Otariidae], delfiner [Delphinidae], tumlare [Phocoenidae] och de större valarna. Men de flesta späckhuggare äter dock fisk. Men värt att nämna är att en späckhuggare dödad i Stilla Havet hade ätit 32 fullvuxna sälar. En annan innehöll 13 tumlare och 15 sälar. Valfångare som harpunerat och dödat en stor val kunde ibland få sitt byte uppätet av en grupp späckhuggare, vilka slet bort remsor av valspäck och attackerade mun och tunga. Späckhuggare är glupska rovdjur beväpnade med kraftiga, koniska tänder som kan bli 1 decimeter långa, och 25-30 millimeter i diameter, och som är placerade 10-14 i vardera käken, och som ger ett säkert grepp om halt byte, som t ex bläckfiskar [Cephalopoda].

Jakten är ett av de områden som kräver stort samarbete mellan valarna. De olika jaktmetoderna lärs ut till flockens unga och går på så vis vidare generationsvis. När det kommer till späckhuggarnas jakttekniker så blir man helt enkelt häpen. Späckhuggare i Arktis och Antarktis jagar sälar som de välter ner från isflak på vilka sälarna söker skydd, och i Antarktis kan späckhuggare också ta pingviner [Sphenisciformes]. Späckhuggare utanför Valdezhalvön i Argentina tar sjölejon [Otariidae] genom att kasta sig upp på stranden där sälarna ligger och solar. På Crozet Island i Indiska Oceanen jagar späckhuggare sjöelefantkutar [Mirounga] på samma sätt. De späckhuggare som kan observeras utanför Nordnorge på vintrarna äter sill [Clupea harengus], som de följer på dess vandringar. Här samlar späckhuggarna ihop fisken gemensamt genom att de cirkulerar runt och under fiskstimmet. Fisken trängs sedan upp mot ytan vilket eliminerar antalet flyktvägar. Fisken bedövas sedan med ett kraftigt slag av stjärtfenan vilket skapar en kraftig smäll. Sillen äts sedan en och en. Denna typ av jakt kallas karuselljakt.

Späckhuggare, och andra valarter jagar genom ljud och inte synen. Ljusstrålar tränger inte särskilt långt ner i vattnet och synförmågan är därmed inte till stor hjälp vid navigering och jakt på större djup. Därför baseras valarnas uppfattning runt omkring sig huvudsakligen på ljud snarare än på ljus. Tandvalarna och en del bardvalar har utvecklat ett s k ekolodssystem som påminner om fladdermössens [Chiroptera]. Dvs, de avger läten och därefter lyssnar de efter ekona. Ljudvågor tränger fram i vattnet fyra gånger snabbare än vad de gör i luft. Valarna har inte stämband i struphuvudet som landdäggdjuren via vilka de framställer sina ljud. Istället har valarna (de som haver ekolodssystem) en uppsättning luftsäckar omgivna av muskler i passagen som leder ut till andningshålet. Med hjälp av dessa strukturer åstadkommer de vibrationer (ljud). Genom att variera luftsäckarnas storlek och tryckförhållanden kan de åstadkomma läten av olika styrka och tonhöjd. Landdäggdjurens läten uppkommer då luften strömmar ut ur lungorna och för att fortsätta måste de emellanåt andas. Valarna kan ju inte andas mitt under dykningen och det skulle inte heller vara lämpligt att vara tvungen att gå upp till ytan varje gång de vill sända ut ekoljud. Problemet har lösts genom att luften cirkulerar i näshålan om och om igen. Mellan pannan och andningshålet har valarna dessutom en s k melon, en linsformad fettanhopning som används för att rikta ljudvågorna i önskad riktning. Då ljuden kastas tillbaka kan t ex späckhuggaren avgöra avstånd och riktning till ett undersökt föremål, även dess storlek och slag. Ljuden består av korta pulser i långa serier. Pulsernas antal varierar från några få till flera hundra per sekund. Ju tätare pulsen är, dvs ju mera högfrekvent ljud det är fråga om, desto skarpare blir ekot. Valar saknar ytteröron och tar emot ljudvågor via en rad fettfyllda håligheter i underkäken som leder till innerörat. Därifrån går informationen via ett knippe nerver till hjärnan. Ekobilder avviker från bilder som förmedlas via synsinnet. Ljudvågorna reflekteras från t ex fiskens skelett och gälöppningar och valens uppfattning om hur en fisk ser ut påminner kanske mer om en röntgenbild än om ett fotografi. Delfiner anses tack vare denna "röntgenblick" kunna se om deras artfränder är dräktiga och har ofta också konstaterats vara särskilt intresserade av gravida kvinnor.

FORTPLANTNING OCH UPPFOSTRAN

En vuxen hona får en unge vart tredje år, men vanligast är det vart åttonde år. Dräktighetstiden varar i 15 månader och ungen diar ungefär 12 månader. Men en unge som slutat dia stannar hos sin moder ändå. Däggdjur ses ju föda sina ungar med huvudet först. Men hos valarna är det tvärtom, de ungarna föds nämligen med stjärtfenan först. Anledningen till detta är att ungen inte skall drunkna vid födseln. Så fort ungen är född så lyfts den upp till vattenytan av modern för att ta sitt första andetag. Unga honor stannar oftast i sin flock medan hanarna oftast lämnar flocken.

Honorna tar hand om sin avkomma inom en s k barnkammargrupp. Ungarna vårdas och fostras kollektivt (inom en grupp, motsatsen är individuellt) och behöver därför aldrig lämnas ensamma. Förutom modern agerar unga honor, på mellan fem och tolv år, också som barnskötare till de små kalvarna. Denna period är också ett sätt för de unga honorna att träna sig i mödrarollen. Späckhuggarna måste dessutom lära sina ungar att jaga självständigt, detta gör de t ex i Norge då ungarna får lära sig karuselljakten genom att iaktta och sedan härma de vuxna. Detta får de även göra vid Valdezhalvön utanför Argentina där de jagar sälar genom att kasta sig upp på stranden där sälarna ligger och solar. Till en början tränar modern sin unge genom att försiktigt putta upp den på land, och vid 5 års ålder klarar ungen att attackera ensam, dock noga övervakad av de vuxna valarna.

BETEENDE

En typisk späckhuggarflock innehåller max 50 medlemmar, men oftast rör det sig om 3-25 stycken. I Canada har man gjort studier angående späckhuggarens beteende, och man har kommit fram till att det förekommer två helt olika flockar, nämligen transienter och residenter. En transient-flock innehåller färre medlemmar, oftast 1-7 individer. Dessa rör sig över stora områden och livnär sig huvudsakligen på däggdjur. Deras ekolod består huvudsakligen av lågfrekvent ljud (när man jagar däggdjur gäller det att vara tyst, annars kan de upptäcka en) och de stannar under vattnet i ungefär 15 minuter åt gången. Resident-flockar å andra sidan formar större flockar, har mindre utbredning och lever huvudsakligen på fisk och bläckfisk. Deras ekolod består av högfrekvent ljud och stannar sällan mer än fyra minuter i vattnet åt gången. Strandade späckhuggare är sällsynt, men det har förekommit rapporter om det. Studier har också visat att varje flock har sin egen dialekt gällande ljud. På detta sätt kan olika flockar märka skillnaden emellan. Och det hjälper även en flockmedlem som kommit bort från sin flock att leta sig tillbaka genom att lyssna till sina flockmedlemmars speciella dialekt.

SPÄCKHUGGAREN OCH MÄNNISKAN

Eftersom späckhuggare är toppkonsumenter så gör det att de är mycket utsatta för miljögifter. Detta får de i sig genom födan vilken sedan anrikas i deras vävnader. Utanför USAs västra kust har man rapporterat en ökad dödlighet bland vuxna späckhuggare pga av rekordhöga halter av PCB och andra miljögifter som man har hittat hos döda individer.

Späckhuggare är normalt ett sekundärt byte för valfångare. Men Norge, Japan och Ryssland jagade totalt 5,537 späckhuggare mellan 1938-81, varav 916 av dessa jagades under valsäsongen som varade mellan 1979-80. Grönland dödar 2-3 späckhuggare per år. En annan "marknad" för späckhuggare gäller fångenskap i delfinarier för allmänn uppvisning. Mest känd för detta är Sea World. Många av dessa späckhuggare fångades i nordöstra delen av Stilla Havet (67 st mellan 1962-73), men fler fångades i Isländska vatten (84 st mellan 1974-88 ). Späckhuggare i fångenskap har visat att de anpassar sig väl. Vissa kalvar har dessutom fötts i fångenskap. Men så klart, vilda djur hör inte hemma i fångenskap. Därför är späckhuggare som lever i fångenskap konstant i centrum av en stor världskampanj vars huvudmål är att rehabilitera djuren och därefter släppa dem tillbaka i det vilda.

HUR HJÄLPER MAN EN STRANDAD VAL?

En del valar, uppenbart skadade, sjuka eller svaga, kan ibland driva in på grunt vatten och bli fast när tidvattnet går ut. Andra förefaller friska och krya, men är helt oförmögna att återvända till havet när de strandat. Hur som helst så behöver de hjälp om de skall överleva. Om du ser en strandad val, delfin eller tumlare, försök då att se om den fortfarande är vid liv. Ögonen, käkarna, bröstfenorna eller stjärtfenan kanske rör sig. Kanske den andas, fastän med bara en enda andhämtning var annan eller var tredje minut. Se efter om blåshålet eller bröstet rör sig. Du kanske ser hjärtslagen mot bröstväggen. Om valen fortfarande lever, så kan du göra såhär:

- Försök att skaffa hjälp. Ring polisen och be dem leta upp och kontakta närmaste valexpert. På en del platser, där valar ofta strandar, brukar det finnas lokala grupper, som redan är förberedda på hjälpinsatser.

- Håll dig på avstånd från stjärtfenan, den kan plötsligt slå till och skada dig allvarligt.

- Håll valens hud sval och fuktig. Försök att skydda den från direkt solstrålning, spruta vatten eller fuktig sand över simfenorna, huvud och rygg eller täck den med fuktigt tyg. Om munnen är öppen skall du hålla insidan fuktig med vatten.

- Var noga med att hålla blåshålet fritt från vatten och sand och täck inte över det. Kom ihåg att en val inte kan andas genom munnen.

- Rör dig lugnt och uppmana andra däromkring att vara tysta. Samlas det många människor, så uppmana dem att skaffa vatten och övertäckning.

- Om det är en liten tumlare eller delfin, kanske du orkar bära den tillbaka till havet. Lyft inte i bröstfenor, stjärtfena eller hud, eftersom de lätt kan skadas. Försök att rulla över djuret på en enkel bår eller presenning, som flera kan hjälpas åt att bära ut i vattnet.

- Om den är alltför tung att bära, kan du behöva vänta tills nästa tidvatten kommer in. När vattnet återigen är högt kanske några starka personer kan vrida den och knuffa den tillbaka i havet.

- Bli inte förvånad, eller ledsen, om en val dör under tiden du försöker att hjälpa den. Det är inte ditt fel. Det var sannolikt något allvarligt fel på den och den skulle ha dött i varje fall. Om du ändå lyckas hjälpa en val tillbaka i havet, så har du sannolikt ett minne för resten av ditt liv.

Kompizar:

Läsvärt:

Länktips:

Akvaristik

Terrariedjur

Terrariedjur

Terrariedjur

Hundar

Akvaristik