En stor orm i fickformat?

Boa & Pytonormar, Fakta & Information,
Av: pytonson, ons okt 2, 2002, 17:34
Visad: 8560 ggr, Länkar: 8 st, Röster: 4, Betyg:

De första blodpyton i herpetologernas samlingar var stora, korpulenta och vresiga djur. De hade stora, platta huvuden, små ögon med enorma kroppar och kort svans. Alla ormar var viltfångade vuxna, exporterade från Bangkok, de flesta var hanar, några av dem åt och ingen blev någonsin hanterbar. Så fort de blev störda så tömde de sina kloaker med sprayande effekt och högg vid varje tillfälle. De var "vilda" ormar, men de var vackra.
Blodpyton har gått en lång väg sen dess. Mängder av herpetologer har jobbat i ämnet de senaste två decennierna, och det har visat sig att blodpyton, nu har sakta men säkert stabiliserat sig i fångenskap. Framgångsrik hantering av blodpyton har utarbetats och avel i fångenskap är relativt vanligt idag vilket sällan hände för tio år sedan . När blodpyton växer upp i fångenskap, kvarstår deras färgprakt, och vi har nu lugna och fogliga djur. Underbara, framavlade djur finns nu tillgängliga. Idag kan uppfödaren avla fram djur med vacker glans och färg. Viltfångade ungar finns också tillgängligt för pytonfantaster och de trivs bättre i fångenskap än viltfångade vuxna. Blodpyton är en av de mest givande djuren att jobba med. På senare år har aveln blivit en riktig succé.

Min första kontakt med Blodpyton
Hösten –82 började jag I högstadiet I spånga gymnasium som ligger I västra Stockholm, även känd som djurskolan, för att skolan hade en djurinstutition med c:a 1000 djur fördelat på antal olika arter. Där fanns papegojor, fiskar, groddjur, apor, kajmaner, ödlor, sköldpaddor och självklart ormar. I ett stort terrarium i slutet av lokalen bodde de stora ormarna. Ett tiotal kungsboer, en nätpyton på c:a 5 meter och en blodpyton. Vilket kön det var på den kommer jag ej ihåg, men jag tror det var en hona med tanke på storleken. Den var grov och den var stor för att vara en blodpyton och som med de flesta pyton så blir honan större än hanen. Den hade även det typiska lynnet som blodpyton var kända för, för c:a 10 år sedan. Kort stubin och mycket vresig och drog sig inte för att hugga både en och tre gånger. Men den var vackert blodröd med en imponerande diameter.

Historia och vetenskapliga namn
Denna art blir ofta förväxlad med de två andra arterna Python curtus och Python breitensteini. För att undvika förvirring, ska jag förklara arternas historia, de tre arternas vetenskapliga namn, och det korrekta allmänna namnet på var och en av dem. Blodpyton är den av de tre arterna som de finns mest fakta om.
Sumatra är en c:a 1800 km långsmal ö som ligger diagonalt över ekvatorn, med norra änden tippad åt väster. Sumatra ligger sydväst om den malaysiska halvön och dess sydspets är separerad från java av det smala sundasundet. Sumatra delas av på längden av bardisanbergen med toppar på 2500 till 3000 m.ö.h. På västsidan ligger ett lågland som är smalt, kuperat och mestadels torrt. På den breda östsidan, ett vidsträckt lågland med en svampig, ångande regnskog med vida, grumliga och långsamma floder.
På 1800-talet kontrollerade holländarna mycket av Indonesien, så det känt som det holländska Indien. Sumatra var väldigt viktigt för holländarna på grund av stora inkomstkällor som gummi, olja, guld och andra mineraler och kryddor. Det fanns vältrafikerade rutter mellan Sumatra, jakarta (holländska Indiens huvudstad) och Holland, så det är inte så konstigt, att den första arten som beskrivs som Python curtus, grundvarianten av arten, förvaras på Rijksmuseum van Naturlijke Historie i Leiden, Nederländerna.
Originalbeskrivningen om arten var skriven av Hermann Schlegel, en holländsk herpetolog och ornitolog, och blev publicerad 1872 . De flesta av de få exemplar av Python curtus som förvaras på museum från 1800-talet var från södra och västra Sumatra. 1884 beskrev Franz Steindachner, en österrikisk herpetolog och iktyolog, Python breitensteini från Teweh, Borneo. 1893 publicerade George Boulenger, från brittiska Naturhistoriska museumet att han kände igen breitensteini som en underart till Python curtus från Borneo. Antalet blodpyton ökade när man undersökte exemplaren i museumets förvaring början på 1900-talet. Man insåg att fastlandsvarianten av Python curtus var avvikande, Olive Griffith Stull, en amerikansk forskare från komparativa, Zoologiska Harvardmuseumet och kanske den främsta expert på boa och pyton på den tiden, beskrev blodpyton 1938, och gav den namnet Python curtus brongersmai. Exemplaret som Stull baserade sitt namn på kom från Singapore, en liten ö knappt separerad från den malaysiska halvöns sydspets av Johorsundet.
1947 noterade L. D. Brongersma, en holländsk herpetolog och som har fått ge sitt namn till blodpyton, att det fanns två underarter på Sumatra. På södra och västra Sumatra fanns en liten mörk form med två fjällrader mellan öga och läpp och han identifierade den som den föreslagna underarten P.c. curtus. På de centrala och norra delarna av Sumatra fanns en röd eller brun variant med en fjällrad mellan öga och läpp, identifierad som Python curtus brongersmai, samma underart som Stull beskrev på fastlandet.
De allmänna namnen för dessa tre arter har blivit förväxlade under åtskilliga år och tills 1990, blev endast en underart importerad till US och Europa, P.c. brongersmai. Det korrekta namnet på den här arten är Blodpyton, avseende till röda eller blodfärgade varianter.
Det korrekta allmänna namnet för den föreslagna underarten, P. c. curtus är kortsvansad Sumatrapyton. Den här varianten jämnförd med "blodpyton från Sumatra" och är därför förväxlad med brongersmai's närvaro på Sumatra och "svart blodpyton" ("svart" och "blod" hänvisar var och en till skillnaden i färgerna. Curtus har ingen blodfärgad nyans, medan Brongersmai har ingen svart nyans).
Underarten P.c. breitensteini har det allmänna namnet kortsvansad Borneopyton. Det enda andra namnet som finns som hänvisar till den här underarten är "blodpyton från Borneo" (förväxlande eftersom det inte finns några röda eller "blodfärgade" nyanser på den här underarten).
Från och med år 2002 så har alla tre underarterna blivit erkända som egna arter, så blodpyton är numera Python brongersmai, kortsvansad Borneopyton är Python breitensteini och kortsvansad Sumatraspyton är Python curtus.

Utbredning
Blodpyton utbredning (P.brongersmai) täcker det mesta av sydöstra Asien. Denna art finns i centrala och norra Sumatra, öster om Bardisanbergen, Malaysiska Peninsula, längs Thailands kust och Cambodja. Södra Vietnam och de kan även finnas i Laos och skulle i så fall vandrat upp längs Mekongdeltat. Blodpyton finns också på ett stort antal öar i Malackasundet och söder om Karimdatasundet, inräknat Pinang, Riaugruppen, Linnga, Singkep och Bangka. Så vitt man vet, så finns det inga exemplar från Singapore, fastän den med all säkerhet är ett vanligt exemplar i Johor, den malaysiska staten direkt norr om Singapore.

Signalement
Man skulle kunna beskriva blodpyton som de största och kortaste ickegiftiga ormarna i världen. Deras omfång, relativt till deras längd, skapar en unik symmetri när det gäller pyton. De är stora ormar, men inte särskilt långa, om man snackar pyton. Båda könen når sexuell mognad vid 3 år och en längd av 100 till 120cm. De flesta vuxna blir runt 180cm, fastän hanar kan nå en längd av 210 cm och honor kan bli 270 cm.
Blodpyton kan visa en stor variation i färg och mönster, och kan vara vackert mönstrade och riktigt färgstarka. Det mörka, mönstrade områdena på rygg och sida kan vara i olika nyanser i rött, orange, brunt eller gult. De runda bleka fläckarna på sidan är för det mesta vita, elfenbenvita, ljusgråa eller ljusgula, och är typiskt frostade med små sprida svarta fläckar. I de bleka sidofläckarna är en centrerad solid svart fläck. På nackens ovansida finns en serie bleka runda fläckar som blir en längsgående rad av korta rygglinjer eller utsträckta fläckar. Dessa bleka markeringar på ryggen är ofta gula, ljusgula, grå eller elfenben och kan vara frostade med små svarta fläckar. Svansens ovansida är blek och sidorna är typiskt svarta eller mörkbruna. Sidorna på främre delen av nacken är svarta och denna svarta markering forsätter framåt och smalnar av och försvinner i kontakt med ögat. Huvudets ovansida är svart, mörkt till ljust grå, eller brunt eller rödaktigt med likt sprayat små svarta fläckar. Magen och buken är ljust grå med ett antal mörkt grå suddiga fläckar och svarta prickar. Tungan är typiskt svart. Under rent ljus visar många pytonskinn regnbågsskimmer, en prismareflektion av färger. Skinnet på blodpyton visar lite eller knappt något skimmer. Blodpyton är välkända som röd pyton, faktum är att många, om inte alla blodpyton är dominant bruna, ljusbruna eller gula djur. De vackra och röda exemplaren blir utvalda för export, medan de mindre färgstarka exemplaren blir kvar för skinnhandeln. Blodpyton figurerar tungt i ett enormt antal pytonskinn som årligen skördas i sydöstra Asien. Mer än 60,000 skördas årligen för deras skinn, medan några hundra exporteras levande årligen.
Blodpyton tänder (alltid i ägarens intresse) är relativt korta om man jämnför med andra pytonarter. Likt andra pyton är tänderna runda i genomskärning och bakåtböjda. Tänderna står tätt placerade i 10 tandbärande ben. En blodpyton har 36 till 40 tänder i underkäken och 74 till 80 i överkäken.

Karaktärsdrag
Blodpyton har flera enkelt observerade karaktärsdrag som skiljer den ifrån de andra två arterna kortsvansade pyton. Först och mest självklara, den röda färgen som de två andra inte har, så om en P.curtus har någon form av rödaktig nyans så är det en blodpyton. Blodpyton har en fjällrad mellan ögat och läppen. De andra två arterna har två fjällrader mellan ögonen och läppen.
Blodpyton har 168 eller mer bukfjäll, medan de andra två arterna har 167 eller färre. Blodpyton har dubbla fjäll över ögonen (supraokulars), medan de andra två arterna har enkla.
Blodpytonägg och nykläckta ungar är markant större än de andra två arterna. De är även större som vuxna.

I fångenskap
Blodpyton har några speciella önskemål som skiljer de från de övriga pytonormarna. De kräver ett rent och säkert terrarium som är tillräckligt i storlek och har god ventilation. Genom åren har man observerat att blodpyton med framgång trivts på olika underlag som tallbarkskross, vitmossa, träflis eller tidningspapper. Många uppfödare har över flera år förespråkat hög fuktighet som ett kritiskt krav för framgångrikt underhåll. Man har sett blodpyton stortrivas i terrarier våta av kondens. Hur som helst, mina erfarenheter säger att blodpyton trivs bäst i bra ventilerade terrarier omgivande fuktighet runt 60, liknande med andra pyton. Observera att luftfuktigheten i de flesta ormterrarier ofta är 20 till 30% högre än utanför på grund av öppna vattenskålen, ormens andedräkt och terrariets ventilation.
För att blodpyton lätt ska kunna ömsa sitt skinn, så är det till stor hjälp om man i slutet av ömsningen ökar fuktigheten och blöter ner terrariet ordentligt. Om man inte gör så, kan ömsningen misslyckas och ormen får uppleva Dysecdysis, skinnbitar som sitter kvar över hela kroppen.
Skulle detta hända, så blötlägger man ormen i en balja med varmt vatten över natten, och på morgonen har oftast allt skinn lossnat. Om det skulle vara någon skinnbit kvar så tar man bort det för hand. Blodpyton gillar att ligga i blöt, så det är inte helt fel att ha en badbalja i terrariet.
Blodpyton behöver tillgång till mer värme än de flesta andra pytonormar. Normalt vill de ha mellan 29 till 32 grader varmt dagtid och 25 till 28 grader svalt nattetid. Hur som helst, de behöver solyta som är 3 till 5 grader varmare än omgivande temperaturer så de själva kan välja. Man har ofta observerat blodpyton håller en liten, men dock markant högre kroppstemperatur, än andra pytonarter förvarade i liknande terrarier intill.
Blodpyton använder gärna en solplats skapad med strålande värme (keramisk värmelampa) eller jordvärme som värmesten eller värmeslinga. Man förespråkar starkt att ha en temperaturcykel som varierar minst 3 grader mellan dag och natts högsta och lägsta temp. Blodpyton kanske inte är långa ormar, men de är stora ormar. Ett vanligt misstag man gör när man hushåller pyton, är att man inte skaffar ett tillräckligt stort terrarium för vuxna blodpyton. När de är 180cm långa så kan de väga runt 13kg. Det är vikten på en tigerpyton som är 330-350cm, det är också vikten på en nätpyton som är 360-380cm. Vuxna blodpyton behöver minst samma yta som andra pyton med samma vikt, inte längd. Det är viktigt att blodpyton har möjlighet att sträcka ut sig. Blodpyton kan få andningssvårigheter i för små utrymmen.
Blodpyton ska betraktas som en stor pytonart, fast de inte görs de av många. Men de är ideala djur att ha privat för dem som vill ha stora ormar. De är vackra, de är tuffa, de är stora nog att imponera på vem som helst, även fast de inte blir så stora som tigerpyton eller nätpyton, inte ens nära.

Föda
Väletablerade fångenskapsfödda blodpyton brukar vanligtvis inte ha några ätproblem. I vilt tillstånd, livnär sig blodpyton på gnagare. I fångenskap serverar jag mina blodpyton gnagare i lämplig storlek. Möss, råttor och kaniner. Man bör aldrig ge ormar levande byte. De flesta ormar godtar både nydödad och tinad mat. De flesta pyton äter de byten som läggs in i terrariet. En liten procent behöver hjälp på så sätt att med en pincett rör på bytet, då hugger de och kramar det som det vore levande.
Nyfödda blodpyton brukar få levande små möss. De kan ta stora råttungar i sitts livs första måltid. "Pinky's" och "fussy's" kan vara för små för många pytonungar. Oftast så räcker det med en eller två måltider med levande föda innan man övergår till "död" mat.
Det är viktigt att levande föda inte blir lämnat för en längre period med blodpyton (inte heller andra ormar för den delen). Man bör ta i regel att övervaka matningen, och samt ha gnagarmat i terrariet. Blodpyton och kungspyton är de två pytonarter som oftast blir skadade eller dödade av levande gnagare. Viltfångade vuxna exemplar kan vara svåra att få börja äta i fångenskap. Faktum är att många nyligen importerade viltfångade indonesiska exemplar är relativt lätta att få att äta, men många viltfångade exemplar, speciellt thailändska och malaysiska exemplar är svåra att få att äta. Det är bäst för pytonägare att avstå från viltfångade exemplar. De kanske är billigare i inköp, men är det värt matvägran, avelsproblem, parasiter och dess aggressiva temperament som associerar till viltfångade exemplar? Å i andra sidan, fångenskapsfödda är utmärkta djur och lätta att jobba med. Lämna det åt de professionella pytonuppfödarna att etablera viltfångade exemplar i fångenskap. Ungarna de avlar fram är mycket bättre att äga än de importerade exemplaren.

Beteende
Blodpyton beteende i fångenskap är likt andra pytonormar ur släktet Python (som tigerpyton och nätpyton). En speciell avvikelse med blodpyton och det är, att vid hot så öppnar de munnen för försvar. Hotade blodpyton öppnar munnen, följer och riktar munnen mot faran, liknande försvar som vattenmockasinen, Agkistrodon piscivorous använder. Python reticulatus och Morelia carinata är två andra pyton som använder detta beteende.
Blodpyton har en stark uppsättning av andra defensiva beteenden, den tömmer stinkkörtlar, urinblåsa och tarmsystem (irriterade blodpyton kan förstöra ett golv). Vanligtvis är det bara viltfångade vuxna som vid stark irritation kan visa detta försvarsbeteende. Irriterade hannar brukar även exponera sina könsdelar. Faktum är att, i många år, så bestämde man om det var hane eller hona på det här sättet. Visade inte ormen sina könsdelar vid handel så såldes den som hona. Idag vet man att det inte är någon pålitlig metod för då skulle 99% av alla blodpyton säljas honor, fast det finns säkert vissa importörer fortfarande bestämmer könet på detta sätt.

Vilket kön
Båda könen har klor på vardera sida om kloaken och de har blivit kvar sedan ormarna hade ben för några miljoner år sedan. Klorna på vuxna hanar är större än på honor men det finns avvikelser. Storleken på klorna är inget pålitligt sätt att avgöra vilket kön det är. Bästa sättet att avgöra könet på fullvuxna pyton är att genom undersöka kloaken. Det finns verktyg avsedda för denna uppgift i rostfritt stål. Avsikten med att undersöka kloaken är att avgöra om man kan hitta "hemipenes" eller inte vid svansbasen. Hemipenes är ormhanens kopulationsorgan, en enkel säckliknande struktur och alla ormhanar har två hemipenes. När man undersöker könet på det här sättet som förresten kallas sondera så tar man en sond som är ett polerat, slätt och trubbigt verktyg och för in det i kloaken. Genom att föra in det längs kloakens efterliggande väg, kan man avgöra ifall det kan föras fram fritt och lätt mot svansspetsen. Om det är en hane kan man föra in sonden relativt djupt på både höger eller vänster sida vid svansbasen, förbi hemipenes. Vid sondering märks könsskillnaden av att sonden kan föras in djupare på hanen än på honan, ända upp till det tionde fjället och på honan till det tredje fjället.
Sondera blodpyton är inte en så lätt uppgift (gäller även andra pytonarter), för väldigt få pyton låter sig frivilligt sonderas och man måste ta det väldigt varsamt. På grund av deras längd och omfång, är en blodpyton ett problem att tygla. Om man inte kan hålla reda på huvudet på de flesta blodpyton kommer även de snällaste exemplaren att bitas energiskt när de blir sonderade. När man håller tag om nacke och huvud på en blodpyton kommer den att vrida hela sin kropp med försök att trycka bort handen med kroppen för att komma fri och vrida hela ryggraden 360 grader längsgående. Man måste sondera på ett säkert sätt annars kan de med all säkerhet förstöra ryggraden och även kotorna i nacken. Under denna brottningsmatch kommer de att spy och tömma kloaksystemet vid sonderingen och det är ingen vacker syn, men det finns en enkel metod. Det krävs två personer för att lätt och säkert avgöra könet på en blodpyton. Placera ormen i en stor väska, men behåll svansen utanför. Person 1, väskmannen, håller ormens svans utanför och handen framför kloaken och försiktigt så inte ormens huvud slipper ut. Person 2, sonderaren, håller om svansen med ena handen. Den andra handen är fri för att sondera med. Hundratals blodpyton har blivit könsbestämda på detta sätt, men riktigt upprörda blodpyton kan bita igenom väskan. Oavsett ålder kan blodpyton könsbestämmas genom att sondera och se om det finns någon hemipenes eller inte. Unga blodpyton kan tyglas genom att man för in främre delen av kroppen i ett rör, och ett set av rör i olika storlekar bör ingå i herpetologens utrustning för de kan behövas vid andra tillfällen.
Nykläckta blodpyton kan enkelt könsbestämmas genom en metod som kallas för poppa. Med ena tummen placerad på analfjället och förskicktigt trycka det framåt och man exponerar analöppningen. Den andra tummen placeras på svansbasen och med ett försiktigt, gungande tryck pressa mot Kloaken. Hemipenes på nykläckta hanar är små och om det är en hane så kommer hemipenes att "poppa" fram om var sin sida om tummen. Poppmetoden kan bara användas de två första veckorna efter kläckning. Efter en tid får de muskelkontroll över hemipenes och då är risken att man könbestämmer exemplaret som "hona". Faktum är att blodpyton kan vara svårare att könsbestämma genom popping än andra pyton. Vid poppning kan honornas likvärdiga kön (hemipenial) framträda. Henipenial är honornas kopulationsorgan, liknande hanens men mycket mindre. Pytonhonor av alla arter har detta organ men det framträder bara på de tre arterna av Pyton "curtus". Nykläckta blodpyton är underbara och det är viktigt att behålla deras lugna temperament och inte göra illa dem på något sätt när man könsbestämmer dem.

Reproduktion i fångenskap – Avel
Om man håller konstant värme och dagslängd året om, producerar blodpytonhonan sällan några befruktade ägg, även fast hon skulle para sig. I fångenskap kräver blodpyton klimatändringar för en framgångsrik reproduktion. Det är inte nödvändigt att skapa en exakt, årlig klimatvariation från sydöstra Asien för att blodpyton ska reproducera sig. Nära ekvatorn är variationerna inte så stora mellan daglängd och temperaturskiftningar genom året. Säsongerna är torr och regnperiod. Fast det är fuktigt även under torkan i största delen av blodpytonormens utbredningsområde.
I fångenskap är däremot ändringar av den dagliga ljusmängden en viktig ingrediens som stimulerar den årliga reproduktionen för blodpyton. Uppfödare av ormar ändrar gradvis dagslängden. T. ex 15 timmars ljusmängd på sommaren och 9 timmar på vintern.
Blodpyton matas varje vecka genom hösten för att lagra deras vinterfasta. Många hanar och en del honor upphör att äta vid något tillfälle under hösten, när dagarna blir kortare. Sluta att matningen i slutet av november för de djuren som forsatte att äta. I mitten av december sänks dagstemperaturen till max 29 C och vid natt minimum 25 C och så ända till slutet i februari. I början på mars så börjar matningen. Blodpyton är relativt intoleranta mot kallare temperaturer, en del exemplar får andningssvårigheter vid låga temperaturer runt 21C under längre perioder utan tillgång till solplats.
Under vintertiden ska man ge varje blodpyton en möjlig solplats med 4 timmar sol, en plats med en temperatur upp emot 30 till 32 C. Både honor och hanar tillbringar lite tid att sola under december och januari. I februari börjar de sola flera timmar dagligen.
I slutet på februari, när vinterperioden nästan är över och övergår till sommarklimat höjer man temperaturen stegvis till en maxtemp på 36 C.
Några hanar kan leva tillsammans med andra, medans andra hanar är helt intoleranta mot andra hanar i deras bur. Det har observerats att en del hanar slåss när de möts. Men de flesta slagsmål är ofarliga och består mest av en massa knuffande och brottande. Segern går ut på att få sitt huvud över den andres och trycka ner den andres huvud mot marken med kroppen. Det har inte observerats några bett vid slagsmål som är vanligt vid andra pytonslagsmål.
När pytonhanar av andra arter biter varandra i slagsmål kan det bli djupa sår, ögonskador och (men sällan) att den ena kombattanten dör.
Slagsmål kan stimulera inaktiva pytonhanar för att senare para sig med honor som placeras i deras burar. Många uppfödare placerar avsiktigt ihop hanar med varandra så att de får strida innan de placeras ihop honor för reproduktion.
Hanar och honor av blodpyton placeras ihop med varandra i slutet på december. I vissa fall är paren ihop ända till mars, eller så introduceras paren ihop veckovis under en tre dagars period för att sedan separeras och placeras i deras egna burar. Oftast placeras hanen i honans bur men vice versa går lika bra. Kopulation har observerats vid två generella perioder, vanligtvis under de "korta dagarna" och den lägsta temp i december, januari och i mars, efter att honorna börjat äta igen. Honorna har vanligtvis sin ägglossning från i mitten på mars till april, 6 till 30 dagar efter den senaste kopulationen.
Tiden för ägglossningen syns tydligt för honans kropp svullnar upp på mitten. Detta tar c:a 24 timmar och ifrån den här tidpunkten är honan gravid. Kroppen blir till synes knölig men återgår snabbt , till ordinarie kroppsform, men lite kraftigare, så snart äggen lagt sig till rätta i kroppen.
Vanligtvis, 20 dagar efter ägglossningen börjar honan ömsa skinn. Under denna period forsätter många honor att äta, men en del avstår. Äggen läggs mellan 24 till 39 dagar efter ömsningen. Mellan ömsning och äggläggning avstår ormarna ifrån att äta och det är att rekommendera att inte erbjuda någon mat under den här tiden.
Äggläggningen sker oftast nattetid och på morgonen ligger honan typiskt omslingrad runt äggen. Om inget utifrån stör så ligger hon kvar i det läget fram till äggkläckningen. Genom att skaka eller skapa friktion genom muskelrörelser kan pyton metaboliskt höja kroppstemperaturen under värpningen.

Äggen
Blodpytonägg är mellan 64 till 81 mm långa, 50 till 59 mm i diameter och väger från 103 till 136 g. Äggen är vita till färgen är i regel hopklibbade med varandra. Äggen kan lätt kontrolleras om de befruktade med hjälp med en ficklampa. Befruktade ägg får ett rosa ljus och små, tunna blodådror syns, medan obefruktade ägg får ett gult ljus och inga ådror syns.
Det generella underhållet och miljön för ägg är lika för ägg från andra stora pytonarter. För att kläckas kräver de hög luftfuktighet, men ingen träskartad miljö; temperaturen ska ligga mellan 30 till 33 C för framgångsrik värpning. Äggen kläcks efter c:a 62 dagar.
I fångenskap kan blodpytonhonor tillåtas värpa till kläckningen om luftfuktigheten är hög och temperaturen ligger mellan 30 till 31 C. Det är viktigt att äggen ej blir våta. Annars tar man och lägger i en äggkläckningsmaskin med lätt fuktad vermikulit. Som exempel tar man en papperskorg i plast med en glasskiva som lock, fyller den med 4 - 5 liter vermikulit och så mycket vatten att det blir en klump om man kramar det i handen. Sen ställer man korgen i ett rum som håller en konstant temperatur på 32 C med hjälp av en termostat.
Blodpytonägg är riktigt hårda och ett ägg kan vid försiktig behandling undersökas utan negativa effekter. Ett av de bättre sätten att undersöka om ett ägg är i bra kondition är att väga dem. I "torr" miljö väger de lätt och i "våt" miljö blir de tunga. När vikten varierar mellan -20 till 100 % av äggläggningsvikten kläcks fortfarande äggen men dödligheten är hög. Bäst är om vikten ökar från 10 till 40 % av startvikten.
Äggen sjunker vanligtvis ihop lite c:a 2 veckor före kläckning, samt förlorar någon % i vikt. Under de sista veckorna av ruvningen blir skalen tunna och smidiga. 3 - 4 dagar före kläckning börjar äggklumpen falla isär och äggen kan lätt separeras ifrån varandra.
Vid kläckning så skär blodpytonungen upp äggskalet med en äggtand, en vass, osynlig förhårdnad på nosen varpå huvudet snart kommer ut ur ägget. Vid den här tidpunkten har ungen fortfarande en massa gula kvar i gulsäcken. Gulan absorberas snabbt upp i kroppen via en stor blodåder och ungen lämnar inte ägget innan gulan är tömd vilket kan ta från 24 till 36 timmar efter första andetaget. Så fort den har lämnat ägget så bör flytta över den till en ren behållare med värme, skydd, vatten och relativt hög luftfuktighet.
Nykläckta ungar är mellan 30 till 42 cm långa och väger mellan 75 till 100 gram. Blodpytonungar ömsar först 2 månader eller längre efter kläckning, men äter redan för första gången efter 1-2 veckor vilket är en unik karaktär som dessa tre arter har, P. curtus, P.breitensteini och P.brongersmai.


Slutligen, blodpyton är underbara kramdjur i vackra färger och I lagom storlek att hushålla.